Men räntan är inte bara en månatlig utgift för boende, utan så mycket mera. Räntan har liksom myntet två sidor, då en betalar, förtjänar en annan. Då gäldenären vinner, förlorar investeraren. Dessutom är räntan som en febertermometer för ekonomin och har en dubbel koppling till ekonomin: räntan påverkar ekonomin, men ekonomin påverkar även räntan. Därför är superlåga räntor, som vi har vant oss vid under senare år, inte bara en bra sak.
Allt lägre räntor
Räntan är priset på pengar som centralbanken kan påverka för att styra ekonomin. Om ekonomin går trögt, sänker centralbanken räntorna för att tidigarelägga en framtida konsumtion och öka investeringarna eftersom de då blir billigare. Om ekonomin växer av sig själv, kan centralbanken höja räntorna. Centralbanken höjer räntorna dels eftersom konstgjord andning med billiga pengar inte längre behövs och dels eftersom högre räntor hindrar utsvävningar. Om pengarna är för billiga för länge, kan skuldbördan bli för tung och ekonomin överhettas, då utbudet inte längre följer efterfrågan. Högre räntor bromsar upp den ekonomiska tillväxten efter hand.
Räntorna har länge sjunkit globalt, samtidigt som skuldbördan har blivit tyngre. Ekonomin klarar sig inte utan skuldsättning. Man har varit tvungen att sänka räntorna gång på gång, för att få ny fart på tillväxten. Efter finanskrisen har vi nått helt nya nivåer, då centralbankerna har sänkt räntorna till eller under noll och samtidigt köpt obligationer, för att även få ner de långa räntorna. Skuldstimulansen har fungerat och ekonomin har vänt till det bättre.
Då ekonomin börjar gå bättre borde även räntorna stiga för att reflektera det bättre ekonomiska läget. Centralbankerna borde gå från stimulans till normalisering av räntorna och slutligen åtstramning, då ekonomin börjar överhettas. USA har höjt räntorna redan nio gånger och i stället för att köpa obligationer har man övergått till att minska på obligationsköpen. Räntenivån har stigit till cirka 2,5–3 procent. I nuläget börjar dock till och med denna nivå ses som en belastning för ekonomin. I euroområdet är läget ännu sämre. Vi har redan passerat konjunkturtoppen och tillväxten har dämpats, men Europeiska centralbankens (ECB) styrränta är fortfarande kring noll.
Räntor och aktier går i allmänhet i samma riktning
Räntenivån avspeglar tron på tillväxten, och därför visar en superlåg räntenivå att förväntningarna på ekonomins framtid är låga. En vanlig uppfattning är att höjda räntor tar kål på den ekonomiska tillväxten och aktieuppgången. Sanningen är emellertid att det mycket oftare är ekonomin som styr räntorna än tvärtom. När det går bra för ekonomin stiger räntorna samtidigt som aktierna går upp. Då fungerar stigande räntor som en broms, så att ekonomin inte går för snabbt framåt. Först när inflationen hotar att skjuta i höjden och centralbanken blir tvungen att strama åt politiken för att dämpa tillväxten, blir stigande räntor ett verkligt problem på marknaden. Då börjar även aktiekurserna att sjunka.
Om man betraktar aktiemarknadernas nuvarande utveckling i olika områden, ser man att USA har varit överlägset jämfört med euroområdet. Samtidigt har även räntorna stigit i USA, i motsats till i Europa. Som aktieplacerare hoppas vi på att räntorna ska stiga. Inte för att högre räntor skulle vara bra för aktierna, utan för att högre räntor visar på en stark ekonomi, vilket även är bra för aktierna.
Centralbanken har få alternativ
Med tanke på framtiden är det ett problem om räntorna förblir superlåga. Om vi upplever negativa räntor under konjunkturtoppen så kan man undra, vilka åtgärder vi kan vidta då ekonomin avmattas? Räntan har varit centralbankernas verktyg för att råda bot på en svag ekonomi. Nästa gång patienten börjar hosta är det svårt att hitta ett botemedel, om man redan har tagit maximal dos. Förvisso har centralbankerna visat att de kan hitta nya utvägar, men så småningom börjar alternativen vara få. Detta ökar risken för att följande nedgång blir brantare än man önskar, om det inte finns något som kan underlätta det ekonomiska läget. Om räntorna aldrig är högre, kan de heller inte vid behov blir lägre.
På aktiemarknaderna har centralbankernas superstimulans beskyllts för den kraftiga kursuppgången. Antagligen har den också haft en stor betydelse för medvinden på marknaden både genom stimulansen av ekonomin och genom den ökade penningmängden. Allt mer pengar har sökt ett hem och har även kanaliserats till aktier. En orsak till aktieköpen har varit bristen på alternativ, eftersom åtminstone inte ränteplaceringarna har erbjudit någon avkastning. Detta är ett faktum, men en mycket dålig motivering till att investera i aktier. Man bör investera i aktier därför att utsikterna är goda, inte för att utsikterna är dåliga för något annat. Som investerare önskar jag att jag hade alternativ. Livet skulle vara enklare, om avkastningen var skälig även på lågriskinvesteringar.
Det nya normala
Samtidigt som jag hoppas på en sundare ekonomi och därigenom på högre räntor, tror jag inte att vi kommer att nå dit på en gång. Världen, och framför allt euroområdet, är fortfarande beroende av låga räntor och därför är centralbankens händer bundna. Låga räntor är det nya normala och vi måste leva med dem, vare sig vi vill det eller inte. För placeraren innebär detta även i framtiden en mycket svag avkastning av ränteplaceringar, och om de låga räntorna förutspår en svag ekonomisk tillväxt kommer inte heller aktieavkastningen att vara särskilt upplyftande framöver.
Texten har tidigare publicerats i Helsingin Ekonomit ry:s tidning Heko.
